Av Josefin Hinders, Tove Sahlin och Nemo Stocklassa Hinders med gäster.

Vem är jag utan er?

Tidig morgon i staden som aldrig sov men som nu frysts i en stillbild. För att inte stelna spelar författaren
musik hela natten och är vaken tillsammans med en gammal älskare i en annan tidszon. De bråkar,
debatterar, skrattar och gråter, allt för att hålla sig levande tills detta är över. Kommer det gå över? Lever jag
då? Du är väldigt långt bort men ganska nära i någon sekund när en tår rullar på din kind och när sträcker
jag ut en hand mot skärmen. Den välbekanta handens fåror, nu djupare än förr, jag minns när den låg i min.
Tiden flyr, jag står stilla.

Vem är jag utan dig?
Plötsligt är bilden pixlig mitt i en tvetydig min.
Hallå, hör du mig? Jag hör dig men det hackar och du ser märkligt deformerad ut.
När ses vi nästa gång?

På en annan plats dansar dansaren fram över ett tickande övergångsställe. En ögonblicksbild att fota med
ögonen, blink, sen är dansaren borta. Vem trodde att dans fortfarande fanns? Det råder utegångsförbud för
de som har ett hem. Är dansaren utan hem eller bara bestämt sig för att låta dansen vara fri? Att den inte
kan stoppas undan?

Inomhus kan vi förnimma kyssar från våningen under men våra egna är slut. Jag får inte ens hålla din hand
när du går mot döden och du har ändå glömt oss, lika bra är väl det. De sköter dig, de där som jobbar med
skötsel. Vi kan inte sköta om dig för vi sköter om våra mail. Det kan bli så, att vi får hålla om dig igen, om vi
håller distansen och om du lever tills du blir ett hundra-två. Vi får se, tick-tack. Tiden är inte med dig. Och jag
finns inte hos dig. Vi skyddar våra äldre på det sättet är det sagt.

Utanför murarna grävs gravar för de som inte hann undan, de som inte fick plats och de som var för många i
trånga utrymmen så avståndet inte kunde hållas. Vem är vi utan alla dom? En del säger att svaren finns
gömda bland stjärnor och planeter. För en del handlar det om direktiv och raka svar. Författaren har somnat
till över sitt tangentbord och en droppe saliv söker sig till mellanslaget. Sov gott min älskade, viskar vännen,
jag önskar jag var hos dig. Så stängs skärmen mjukt. Månen är ny. Vi hoppas på regn.

Härbärgera är ett verk för två personer i publiken åt gången och varar i 30 minuter. Du och en annan person sitter på varsin sida av ett långbord och till bordsgranne får du övergångsdansaren, skärm-gråtaren och planettydaren.

 

Framtiden är inte ljus men den är här när som helst. Sahlin, Hinders och Stocklassa saknar sina vänner på olika sidor av klotet och skapar med detta verk en tämningsfull mötesplats och en lekfull global byteshandel av dans, text och film. Gästerna, både här och i fjärran, möts och formar kvällen i ett gemensamt konstverk över en kopp värmande dystopisk buljong.
Välkommen.